1921-1930

Församlingshemmet, Gummegatan 14, var till en början en affärslokal som drevs av Sigfrid Jonsson, vilken startade denna affärsrörelse på 1920-talet. På initiativ av Folkskolläraren Oskar Nykvist bildades i början av 1930-talet en konsumtionsförening och Kooperativa öppnades. En ny affärslokal byggdes 1938 och den tidigare affärslokalen blev lagerlokal. Efter Konsums nedläggning på 1970-talet har fastigheten använts till blomsteraffär och scoutlokal under några år. Fastigheten köptes senare av Virestads församling som byggde om lokalen och invigde 1981 det som vi idag använder som församlingshem. Några år senare byggdes klockstapeln. Bakom Konsum låg ett mejeri fram till 1940-talet.

Sadelmakeri, kunde man hitta i fastigheten på Gummegatan 8 Sadelmakeriet drevs av Gustav Crona. 1929 köpte snickaren och Sågverksverkmästaren Emil Johansson fastigheten tillsammans med hans hustru Ingrid. Ingrid drev ett syeri. På ovanvåningen drevs under 1930-talet skomarkeri av Jonasson.

Slakteriet, var placerat i fastigheten på Gummegatan 2. Denna fastighet byggdes 1923 åt slaktaren Johan Pettersson av byggmästaren Magni Johansson. Slakteriet fanns i uthuset som också rymde ett rökeri. I källaren mot Gummegatan öppnades charkuteri. Nilssons togs senare över fastigheten. 1929 köptes fastigheten och rörelsen av Hilda och Arvid Henriksson. Ett skomakeri fanns i uthuset på gården, vilket drevs av Rudolf Nilsson, för att senare tas över av Magni Linnell. Skomakeriet flyttade efter ett tag till källaren när Henrikssons byggt till fastigheten med en ny affärslokal på 1940-talet. 1961 övertogs affären av Hilda och Arvids son Börje Henriksson, som tillsammans med sin hustru Inge-Berit drev lanthandeln fram till 1999, kallad Köttboden.

På ovanvåningen har det funnits taxirörelse vid två tillfällen. På 1930-talet drevs det av Gunnar Svensson, som körde en gammal Ford, och på 1950-talet av Holger Blomqvist, gift med Börje Henrikssons syster Doris. Fler som har haft taxirörelse är E Andeberg, som körde Hudson, Dodge och Chrysler, samt Gustav Schreiber.

Lastbilsåkeri fanns på Gummegatan 22. Denna byggnad uppfördes på 1920-talet av Gunnar Olsson för att senare övertas av Per Sandahl som hade lasbilsåkeri och grustag.

Café och bageri kunde man finna på Gummegatan 24. Gustav Andersson från Frälsegården byggde denna fastighet runt 1925-1926. Hustrun Hilma drev café och bageri i den södra delen medan Helga Schreiber hade pappersaffär och taxirörelse i den norra delen. I källaren hade Anton Bengtsson lager och partihandel med potatis. Under senare år köpte Älmhultsbostäder fastigheten och huset gjordes om till lägenheter. Biblioteket låg länge i denna fastighet för att senare flytta till Eneryda skola. Älmhultsbostäder lät under sina år som ägare uppföra ytterligare 4 stycken lägenheter, de bruna marklägenheterna. Nuvarande ägare är JK Fastigheter.

Modeaffär kunde man hitta på Virestadsvägen 3. Det var under 1924-1925 som Handlaren Samuel Johansson från Liatorp lät uppföra fastigheten. Här har varit affär för specerier på hörnan och modeaffär i södra delen av bottenvåningen, mellan 1925-1933. Även Schreibers affär har funnits här ett tag.

1933 köpte Skräddarmästare Emil Carlsson fastigheten och flyttade sitt skrädderi hit. Samtidigt öppnade han även herrekipering i affärslokalen. Detta bedrevs fram till 1958 då huset övertogs av dottern Disa tillsammans med hennes make Erik Hansen. Erik drev ett tag skylttillverkning och screentryk i denna lokal. Samtidigt som Disa och maken Erik tog över huset hyrde Virestads Sparbank affärslokalen och öppnade här den 15 augusti 1958 ett avdelningskontor med Disa som föreståndare. Detta kontor fanns kvar till 1977 då ett nytt kontor byggdes upp där Yngve Svensson tidigare haft sin rörelse.

Sågverk gick även att finna på Tubagatan. 1928 köpte Anna och Aron Johansson från Blädinge, Vislanda, området där nuvarande EVABs lokaler ligger. Många säger att upptakten till industrialiseringen av Eneryda kom med dem. Detta område bebyggdes med en kvarnbyggnad, ladugård och sågverk. Under tiden bodde familjen Johansson på andra våningen i Eric Svenssons fastighet, för att senare även bygga ett boningshus. Detta blev ortens centralpunkt, där traktens jordbrukare och andra samhällsbor samlades för att få malet, sälja och köpa produkter samt kanske dela på en "liter" i väntan på mälden.

1934 uppfördes en stor magasinbyggnad i tre våningar. Där placerades en spannmålsaffär med omfattande potatisgrosshandel. Många potatisvagnar lastades och avgick från Eneryda järnvägstation till storstäderna. Flera mjölnare och andra var anställda här såsom Frisk, Petter Signahl, Carl Signahl och Helge Gran m fl.

I mitten av 1940-talet bygges två barnrikeshus åt mjölnaren Fritz Johnsson, som övertagit kvarnrörelsen, samt åt Hugo Larsson. 1948 överläts spannmålsaffären till Blekinge och Kronobergs läns Centralförening, som bedrev verksamhet här till juni 1966 med Helge Grahn som föreståndare. I mitten av 1960-talet brann såväl kvarn, som såg och ladugård upp. Aron Johanssons boningshus brann upp den 24 april 1970.

På sidan av tomten uppfördes i mitten av 1940-talet en större sågverksindustri, Troedsson o Co Träindustri. Dessa sågade företrädesvis ekparkett. Firman hade sitt säte i Malmö. Industribyggnaden övertogs 1956 av TUBA AB. Ägarna till TUBA AB var Thure Svensson, Uno Svensson, Bertil Jonasson och Allan Nilsson. Företagets VD var Ingenjör Bertil Jonasson. TUBA AB inriktade sig på tillverkninga av bland annat trädgårdsmöbler, elektriska armatuer, stolar, bord och inredningar till samlingslokaler och biografer m.m. Så småningom så valde man att specialisera sig på sjukhusinredningar som sängbord, tippbårar och sjukhussängar. TUBA AB såldes 1975 till Landstingets Inköpscentral, LIC, och bytte då namn till LIC, vilka under 1980-talet hade 100 anställda som mest. I slutet av 1980-talet fick företaget namnet EVAB, Eneryda Vårdprodukter. Efterhand som nuvarande lokal byggdes ut revs det gamla spannmålsmagasinet för att bereda plats för kontorsbyggnader. Kvarnbacken är nu parkering. I slutet av 1970-talet anlades Villagatan och här byggdes i kommunal regi fem stycken villor i anslutning till företaget.

Enerydaverken AB, nuvarande Borox, startades 1929 av Fabrikören Ernst Petersson. Ernst övertog en smedja som tidigare ägts av Albert Jönsson och bedrev till en början smedja med hovlageri med anställda smeder och lärlingar. Efter hand som rörelsen utvecklades kom tillverkning av slitdelar och härdning av väghyvelskär. 1978 lät man bygga ett lager som ligger på Kullavägen. Verkstaden har drivits av familjen Petersson fram till 1989-1990. Efter detta köptes verksamheten upp av Borox Steel International Oxelösund. Under 2007-2008 byggde man ut, efter att man låtit riva den gamla brandstationen.

Det fanns ytterligare en smedja i Eneryda, uppförd av Karl Nyberg. Denna låg en bit utanför själva byn i närheten av Glasgården. Denna smedja revs i slutet av 1930-talet då Karl Nyberg uppförde en ny i Eneryda, vilken också är riven idag.

Ett mejeri har även funnits i Eneryda under flera år. Detta låg där Borox nu ligger. Där kunde invånarna i Eneryda i första hand inhandla ost, smör och mjölk.

Brandstationen gick att finna mittemot Enerydaverken. Här fanns först ett litet hus som ägdes av Karl Elm som bedrev skrädderi från 1924 fram till 1933 då huset förstördes i en eldsvåda. Efter detta uppfördes det en brandstation på tomten av Eneryda Frivilliga Brandkår på initiativ av bland annat Ernst Petersson och Magni Johansson. Finns även information som säger att brandkåren kallades för Virestads Frivilliga Brandkår. Brandstationen revs senare av de nuvarande ägarna, Borox.

De första tankarna att upprätta och anskaffa släckningsmaterial till en frivillig brandkår uppstod efter en att Eneryda Snickerfabrik brann ned till grunden februari 1936 och hotade omgivningen i samhället. Enligt protokoll från Virestads mellersta Arbetarkommuns möte en lördag den 4 juli, sannolikt 1936, beslutades det att man skulle bilda en frivillig brandkår. En kommitté valdes bestående av Ernst Lönn, Bror Vedin och Karl Karlsson. Kommittén sammanträdde redan den 7 juli och utsåg Ernst Petersson, Hjalmar Petersson, Erik Schön, Harry Johansson, Ivar Johansson och Klas Ferm som brandmanskap. Som styrelse valdes ordförande Ernst Lönn, sekreterare Ernst Petersson och kassör Ivar Johansson. Kommittén beslutade att ordna en brandkårsfest för att samla in medel till den nystartade föreningen. Den första festen avhölls i Virestadsnäs den 8 augusti 1936 som familjefest med uppvisning av brandkår från Tormestorp i Skåne. Enligt kassabok så var behållningen 1937 538,78 kronor. Med detta som grundplåt beslutades det att uppföra en dansbana i Vare, där fester avhölls vid olika tillfällen.

Från Virestads kommun erhölls ett anslag på 1000 kronor och Virestads Sparbank bidrog med 150 kronor.

Den 9 juli togs ett lån i Sparbanken på 5500 kronor och samtidigt köptes det in en 1300 m l motorspruta av V Rudberg, Långebro för 4010,35 kronor samt en slang ett stålrör och ett grenrör för 1762,50 kronor.

Tomt inköptes av Karl Elm, Agunnaryd för 275 kronor och en kronoskatt för tomten togs ut med 1,42 kronor.

Den 8 augusti 1937 var det slutdansat i Vare och virket transporterades till den inköpta tomten, där medlemmarna på fritiden anlagt väg samt uppfört grunden till den första stationsbyggnaden som mätte 5,5*10 meter med inbyggt slangtorn, vilket var 13 meter i sin höjd. Kostnaden för arbetet blev lön 264,30, material 517,76+470 samt fönster och dörrar 280,49.

Vid årsmötet 1937 valdes E Jönsson till ordförande, Ernst Petersson till sekreterare och brandchef och till kassör tillika vice chef Magni Johansson.

För att finansiera det hela anordnades det danser i Eneborg.

Vid en nyårsfest den 31 december 1939 utbröt det en brand i handelsföreningens lokaler. Lokalerna räddades och det är dessa lokaler som idag är vårt församlingshem.

För att transportera brandmän och material till skadeplatser utanför samhället, uppgjordes det ett avtal med lastbilsägare H Karlsson och Per Sandahl.

1943 aviserade statsmakterna om en brandlag som innebar att varje kommun skulle ordna ett mer avancerat brandförsvar med en brandchef i varje kommun. Detta mötte ett visst motstånd eftersom det nu, istället för frivilligt arbete, skulle kosta kommunen en slant. Det finns ett rykte om att när Virestads kommunalnämnd sammanträdde så yttrade en av dess ledamöter på sammanträdet att det sulle vara billigare att brandförsäkra högt och låta det brinna än att ordna brandförsvar i kommunen.

Som kommunens första brandchef valdes Ivar Johansson, Sjöboholm Garanshult.

Ett exempel på hur lönerna såg ut 1946 så gav Magni Johansson, dåvarande kassör, 50 kronor vardera till Erik J Svensson, Arvid Karlsson, Per Sandahl, Erik Johansson, Gustav Schreiber, Emil Johansson, Gilbert Johansson, Sven Johansson, Albin Johansson, Julle Johansson, Magni Johansson och Ernst Petersson. 25 kronor vardera fick Erland Pettersson och Bent Johansson.

Det finns minnesanteckningar från ett larm den 10 december 1941 och det lyder enligt följande. Larm eldsolycka i Vare, Eneryda klockan 11,30. Brandmännen samlades i stationen, samlade ihop materielen med vetskap om att Alfred Karlsson som utförde mjölktransporter var tillbaka vid den tiden. Inget annat fordon var tillgängligt, varför han med spänning inväntades. Han kom också men det var gegastider måste han byta senare. Han hämtade en sockersäck i dåvarande Konsum att användas som renare.

Och vi kom iväg, tyvärr försent för att rädda en inneboende som omkom då hela bostadshuset brann ned till grunden.

Släckningsräkning för ovanstående skada, ställd till Kronobergs Brandbolag den 4 april 1942.

Summan för utryckningen gick på 412,50 kronor och däri ingick brandspruta körning 2 timmar á 15 kronor, utryckning 20 kronor, 300 meter slang á 4,50 kronor per meter och ett avdrag med 85%, utryckningsbil 10 kronor samt arbete 15 man á 4 timmar á 2,50 kronor per timme.

1947 valdes Erik Johansson, Eneryda, till chef över kommunens brandförsvar och tillika chef i brandkåren som då döptes till Eneryda Brandkår. Som chef uppbars det en lön av 600 kronor per år. Ett avtal upprättades mellan kommunen och föreningen, där föreningen förband sig att med kontrakt engagera 10 stycken brandmän och 2 stycken reservbrandmän som vid larm var skyldiga att inställa sig på brandstationen eller på skadeplatsen. För detta skulle kommunen till föreningen årligen betala 750 kronor. Samtidigt övertog kommunerna tomt, byggnad, inventarierna och var därigenom ansvariga för detta. De som från början var engagerade som brandmän, år 1936, var Ivar Johansson, Ragnar Nyberg, Gilbert Johansson, Erik Ström, Harry Johansson, Sven Johansson, Albin Johansson, Erik Johansson, Per Sandahl, Erik J Svensson, Alfred Karlsson, Erik Gustavsson, Hjalmar Pettersson samt cheferna Ernst Petersson, Magnus Johansson. Samtliga var ursprungligen från Eneryda. Efter avflytt eller att man slutade av andra orsaker kom det till nya såsom, Erland Petersson, Bengt Johansson, Arne Sandahl, Albin Johnsson (nummer två), Sven Johansson, Oskar Ottosson, John Svensson och Bror Petersson.

1951 blev en ny milstolpe i kårens historia då det efter många sammanträden och påtryckningar, från inte minst Länsbrandinspektören, som var brandchef i Växjö och namne överste löjtnant H Forman, kom till ett beslut i fullmäktige och brandstyrelsen att bygga en ny brandstation på tomten i Eneryda. I anslutningen till denna skulle även en branddam uppföras och en modern brandbil köas in som var försedd med 2000 meter frontpump och 800 liter vattentank. Kostnad för bilen låg runt 24 000 och byggnaden som uppfördes i betong och efter ritningar från Statens Brandinspektion gick på runt 26 000 kronor och branddammen som rymde 120 m3 lär har kostat

10 500 kronor. Brandstationen invigdes med stor övning, där 4 brandkårer deltog med länschefen som övervakare.

Även Enok Karlsson hade ett skrädderi och affär med skräddare som "Johan på Hallen", Einar Samuelsson och Ragnar Johansson att arbeta för sig. Det finns inte nämnt var han bedrev detta skrädderi i den information som vi har tagit del utav. .

Snickeriverkstad fanns på Gummegatan 28. Ägare till denna rörelse, som startade 1924 var byggmästare Magni Johansson. Byggnaden förstördes i en eldsvåda 1934. Själva boningshuset uppfördes 1928. En ny verkstad uppfördes efter branden längre in på tomten. I snickeri- och byggnadsröreslen har samtliga av Annies och Magnis sex söner varit sysselsatta. I ett av uthusen drevs i enkel skala begravningsbyrå med försäljning av kistor och svepning m.m.

Ett tag tillverkades även byggnadsinredning som trappor och liknande här.

Fastigheten på Viregatan 25, som tillhört snickeriverkstaden har även ägts av Eneryda Handelsträdgård för att senare säljas till OBIK AB 1997. OBIK tillverkar bland annat sittdynor till rullstolar.

Gatulysen kom till Eneryda runt 1927. En av de fyra första gatulyktorna fanns vid Hörda Fräslegård i korsningen Virestadsvägen/Eneborgsvägen. Denna tändes och släktes manuellt av Gunnar Johansson. Nästa fanns vid gamla Kooperativa, Gummegatan/Smedjegatan. Den tredje fanns vid korsningen Virestadsvägen/Gummegatan och den sista vid Torget. Gatubelysningsföreningen bildades 1927. En ansökan gjordes till fullmäktige och ett bidrag från nöjesskattemedel om 350:- betalades ut. Kostnaderna utdebiterades senare på samhällets invånare med 7:-/affär och år, 4,50:-/övriga fastigheteägare och år samt 2:-/hyresgäster och år.

Upp