Fram till 1900

Hällkistan i Kölve finner ni norr om Eneryda. Detta är den största som går att finna i Kronobergslän. Kistan byggdes för cirka 3700 år sedan för att begrava de döda. Den fungerade som en familjegrav. Tillsammans med de döda lades även redskap, vapen och smycken. Efter de utgrävningar som gjorts har man sett att det är det troligtvis mer än 50 stycken som är begravda här.

Kronogårds kvarn hittar man sydöst om Eneryda. Denna är troligtvis byggd 1795.

Fram tills 1929 var kvarnen igång. Vid kvarnen kan man finna blommor och fruktträd från dess att Marta och Jonas Bengtsson bodde där. Brevid kvarnen kan man hitta ruinen av det gamla bostadshuset.

Södra stambanan tillkom på 1860-talet. Det var först meningen att lägga stationen vid Hjulsryd. Men efter att bönderna runt Eneryda och Hörda, tillsammans med andra närliggande byar, skrivit på listor där man skänkte marken till Järnvägsstyrelsen, reste betrodda män upp till Stockholm för att tala med Kungliga Järnvägsstyrelsen. Bland dessa män ingick bland annat Gumme Engqvist från Bräkneryd och Berndt Mattsson från Fållen.

Lille Petter Johans stuga ligger nordväst om Eneryda. Petter Johan föddes 1873 och bodde i denna stuga den största delen av sitt liv. Han blev inte mer än 120 cm lång och fick därför smeknamnet "Metern". Han arbetade som skomakare och om man besöker denna stuga kan man finna hans arbetsredskap. Detta är ett utmärkt utflyktsställe där det finns bord och även en eldplats.

Trots längden så var det inget fel på Petter Johans självförtroende. Han gifte sig med sin kusin Anna och när de kom till prästen för att begära lsyning tyckte väl denne att Petter Johan som så liten tog på sig ett för stort ansvar och prästen undrade därmed om Petter Johan kunde försörja hustru och barn. Enligt berättelsen så skall Petter Johan svarat;

- Jag är finskomakare och heter Hagelqvist.

Äktenskapet blev dock inte lyckligt och enligt församlingsboken så skall Anna Johansdotter år 1905, efter sju års äktenskap, förlupit man och hem och bosatt sig i Arlöv. Äktenskapet upplöstes 1907. Innan dess skall Anna och Petter Johan fått en dotter, Sigrid, som dött redan vid två års ålder.

Petter Johan levde fram till 1925 ensam i stugan, efter att föräldrarna dött. 1925 anställde han en hushållerska vid namn Sofia, "Lansa-Fia", Eriksdotter från Bohult i Västra Torsås. Sofia var ett ståtligt fruntimmer och 170 centimeter lång. Sofia dog före Petter Johan och hans fosterdotter, vilken Sofia hade fört med sig, tog hand om honom och han dog i hennes hem i Västra Götaland omkring 80 år gammal.

1949 köpte Virestads hembygdsförening Petter Johans stuga. Stugan fick tyvärr förfalla och så småningom lät hembygdsföreningen renovera stugan genom att riva av torvtaket och lägga på tegeltak istället. Skorstenen och bakugnen som var murad utanför stugan revs och ladugården brändes upp. Hembygdsföreningen förslog senare att stugan skulle flyttas till Hembygdsparken. Tage Magnusson och Ingvar Svensson, som ägde marken i Haghult, där stugan står, lovade då att överta skötseln av stugan. Dessa gjorde senare ett fint renoveringsarbete. Tegeltaket togs bort och man lade på torvtak igen. Bakugnen och skorstenen murades upp igen och av gammalt virke byggdes ladugården upp igen. 1977 stog stugan färdig i sitt ursprungliga skick och öppnades för allmänheten.

1901-1920

Svenssons speceri och lanthandel, ägd av Jon Svensson låg till en början vid landsvägen mellan Älmhult och Växjö, nuvarande Glasgården. Huset lär var uppfört 1905 av Jon och skall till en början varit både bostad och affär. Huset innehåller två källare varav en med en stor bakugn. Under åren har husets rum använts till skolaundervisning och även som matsal. År 1918 lät Jon uppförde en affärsfastighet i Eneryda. Denna låg längst upp till vänster innan järnvägsövergången mot Hörda. Denna överläts till sonen Eric Svensson. I ena delen av fastigheten blev det så småningom caférörelse och bageri i källaren. Senare öppnades en cykelverkstad i källaren av Ivar Johansson. Cykelverkstaden övertogs efter ett tag av Karl-Eric Johansson.

Själva Cafeét hade flera ägare. Bland annat Astrid Larsson, Clara Andeberg och familjen Svensson. Lanthandeln övertogs senare av Erics son Birger Svensson och senare av hans bror Yngve Svensson. Fastigheten brann ned till grunden midsommardagen 1977.

Vid Svensson Lanthandel kunde man köpa fisk från fiskhandlarna Fagerlund och "Johan August". Priset på en sill var på denna tid en krona för tre kilo eller 40 öre för ett kilo. "Johan August" cyklade även runt till hushållen och sålde fisk.

Stationshuset uppfördes 1913 och invigdes 1 januari 1914. Under åren som gått har det stannat många tåg dagligen för att vid lastkajen lasta av och på bland annat järn, stål, virke, ved, potatis, flis, ull m.m. Lasgningen höll på framt till långt in på 1950-talet. En av dem som lastade många vagnar var Peter Johan Lindsten, som var entreprenör på lastning.

Som mest betjänades stationen av 7-8 personer med passning dygnet runt. I stationen fanns även en poststation med postfack i väntsalen. Stationen lades ned 1970 och posten 1985.

Torget hittar man mittemot Stationen på Torggatan. Här hölls från 1915 marknader två gånger om i mars och oktober. Då såldes här tyger, hantverksprodukter, laggkärl, karameller och mycket annat. De marknadsknallar som finns omnända är "Sockerpinna-Nisse" och "Johanna på Kojtet". Enligt rykten så stod de och sa;

- Smaka påát! Men inte till vem som helst utan bara till dem som kunde betala för att. En marknadsfinka fanns åkså och det var Fjärdingsman Bernt Bengtsson som fick bura in dem som fått för mycket innanför västen och störde ordningen.

Detta upphörde på 1940-talet. Under många år uppförde man midsommarstång på torget. Detta var mellan 1930-1950. På 1950-talet uppsattes, på brandkårens initiativ en julgran med belysning. Denna flyttades senare till stationshuset. Julbön brukade hållas där på julafton av prästen från Virestads kyrka, innan nuvarande Församlingshemmet invigdes.

Sågverket, på Gummegatan, startade mellan 1912-1913 av två Osbybor, Bomark och Jönsson. En bostad till sågmästren uppfördes vid sågverket. Rörelsen övertogs 1925 av Alfred Karlsson, efter att han arrenderat det från 1923. Alfred Karlsson byggde till och renoverade huset. Alfred bedrev sedan i många år sågverket fram till 1965, samtidigt som han körde mjölk till mejerierna.

I slutet av 1960-talet köptes fastigheten av Tage och Evy Lindholm. Södra och västra delen av tomten var då avstyckade. Efter detta har fastigheter byggts på de avstyckade tomterna av Alfred och Anna Karlsson, Astrid och Helge Gran, vilken hade en cykel- radioverkstad i källaren, Jan och Evy Sandahl samt Lizzy och Göte Magnusson.

Tjärbränna fanns på Gummegatan 32. Det var bröderna Olsson som under första världskriget startade denna tjärbränna och brände här tjära fram till 1920-talet. Fastigheten ägdes senare av Fabrikören Ernst Petersson.

1946 skänktes fastigheten till Logen 5297 Pehr Hörberg. Logen lät bygga Ordenshus av en barack. I Ordenshuset drevs Godtemplarbio i många år. Undomsloge startade 1948 för att sedan bli nedlagt och IOGT-Scoutkåren, nuvarande NSF, startades här 1964 av bland annat Disa och Erik Hansen. Logen lades ned på 1970-talet och fastigheten såldes till Christer Ericsson, Eneryda Byggnads. Kvarvarande medlemmar överfördes till logen Linnés Minne i Älmhult. I denna lolka har även Biblioteket funnits en tid.

Frysfack kunde man hyra på Gummegatan 18 i början av 1950-talet. Denna fastighet bygges runt 1916-1917 av bröderna Emil, Gunnar, Victor och Bengt Olsson. Fastigheten var ämnad att bli hotell och matservering och drevs av Emils hustru Betty. Huset kallades "Olsahuset" och var det allra första näringsstället i Eneryda. Ett annat namn på näringsstället var "Hotell Mager". På gården fanns uthus och ett stort magasin, där såldes olika lantmannaprodukter. Föreståndare var Edvin Jonsson från Fölshult. På 1930-talet hade man ett par tvättbjörnar i ett av uthuset, vilket var en stor sensation i Eneryda. Fastigheten har haft många ägare, bland annat Byggmästaren Magni Johansson. Fastigheten revs i slutet av 1970-talet.

Telefonstationen, Gummegatan 4, byggdes mellan 1917 och 1918 av Siva och Klas Johansson. Till en början hade Siva ett syeri, men på 1930-talet öppnades här en telefonstation med Siva som föreståndare. Dottern Margit tog över som föreståndare på 1950-talet och höll i detta tills tekniken blev automatiserad på 1960-talet.

Badplats. I början fanns det i området runt Enerya bra badmöjligheter då fanns det fortfarande ett sjösystem som var oreglerat. Badsjöarna var då Byasjön, Virestadsnässjön och Garanshultssjön. Enligt utdrag från minnesanteckningar från Verner Gren så badade han tillsammans med andra barn i dessa sjöar.

I slutet av 20-talet så sänktes dock hela sjösystemet och endast Granshultssjön återstod. Detta ledde till att man började bada i alla möjliga vattensamlingar, eftersom det ännu inte var så utdikat som det sedan blev mellan 1930-1950 talet. Exempel på sådana vattensamlingar var Elsas håla i Fölshult, vid Kronogårds Kvarn, vid Hyltans kvarn och i Örsjön tidigt på våren. Under sommaren så tappades vatten ur Örsjön och då badade man även i de små gölar som bildades i åarna, till exempel vid Hördas grindar. Dock hade åarna dybottnar så när man badat i dessa blev man helt svart och fick gå hem och bli skrubbad ren av mor.

På 50-talet gjordes ett försök att anlägga en badplats vid Byasjön. Det anslogs om medel från kommunen (bland annat) men det blev ett misslyckande. Vattenkvaliten var för dålig och satsningen var inte helhjärtad vilket gjorde att projektet lades ned. Enligt mig så är detta den lilla hålan som ligger uppe vid den gamla trädgårdsaffären.

Efter detta så arbetades det senare med att anlägga ett friluftsbad i samhället och planerna var långt framskridna. Virestads Kommun hade anslagit om medel till förundersökningar om vart den dkulle ligga samt vissa kostnadsförslag. Detta hann dock inte genomföras fören sammanslagningen till storkommun och därmed lades projektet på is.

Dansbanan Blåsippan kunde man finna på Gummegatan 18. Dansbanan byggdes av bröderna Olsson, Gunnar, Emil och Bengt, och fanns här från 1921. Denna revs 1934 och flyttades till Landvetter i Göteborg, där den blev stomme till en tvättinrättning som drevs av Emil Olsson. 1935 köptes tomten av Ljungby Babtistförsamling, som uppförde den befintliga byggnaden, i folkmun Betel. Här bedrevs verksamhet fram till 1996. Idag är fastigheten privatägd.

1921-1930

Församlingshemmet, Gummegatan 14, var till en början en affärslokal som drevs av Sigfrid Jonsson, vilken startade denna affärsrörelse på 1920-talet. På initiativ av Folkskolläraren Oskar Nykvist bildades i början av 1930-talet en konsumtionsförening och Kooperativa öppnades. En ny affärslokal byggdes 1938 och den tidigare affärslokalen blev lagerlokal. Efter Konsums nedläggning på 1970-talet har fastigheten använts till blomsteraffär och scoutlokal under några år. Fastigheten köptes senare av Virestads församling som byggde om lokalen och invigde 1981 det som vi idag använder som församlingshem. Några år senare byggdes klockstapeln. Bakom Konsum låg ett mejeri fram till 1940-talet.

Sadelmakeri, kunde man hitta i fastigheten på Gummegatan 8 Sadelmakeriet drevs av Gustav Crona. 1929 köpte snickaren och Sågverksverkmästaren Emil Johansson fastigheten tillsammans med hans hustru Ingrid. Ingrid drev ett syeri. På ovanvåningen drevs under 1930-talet skomarkeri av Jonasson.

Slakteriet, var placerat i fastigheten på Gummegatan 2. Denna fastighet byggdes 1923 åt slaktaren Johan Pettersson av byggmästaren Magni Johansson. Slakteriet fanns i uthuset som också rymde ett rökeri. I källaren mot Gummegatan öppnades charkuteri. Nilssons togs senare över fastigheten. 1929 köptes fastigheten och rörelsen av Hilda och Arvid Henriksson. Ett skomakeri fanns i uthuset på gården, vilket drevs av Rudolf Nilsson, för att senare tas över av Magni Linnell. Skomakeriet flyttade efter ett tag till källaren när Henrikssons byggt till fastigheten med en ny affärslokal på 1940-talet. 1961 övertogs affären av Hilda och Arvids son Börje Henriksson, som tillsammans med sin hustru Inge-Berit drev lanthandeln fram till 1999, kallad Köttboden.

På ovanvåningen har det funnits taxirörelse vid två tillfällen. På 1930-talet drevs det av Gunnar Svensson, som körde en gammal Ford, och på 1950-talet av Holger Blomqvist, gift med Börje Henrikssons syster Doris. Fler som har haft taxirörelse är E Andeberg, som körde Hudson, Dodge och Chrysler, samt Gustav Schreiber.

Lastbilsåkeri fanns på Gummegatan 22. Denna byggnad uppfördes på 1920-talet av Gunnar Olsson för att senare övertas av Per Sandahl som hade lasbilsåkeri och grustag.

Café och bageri kunde man finna på Gummegatan 24. Gustav Andersson från Frälsegården byggde denna fastighet runt 1925-1926. Hustrun Hilma drev café och bageri i den södra delen medan Helga Schreiber hade pappersaffär och taxirörelse i den norra delen. I källaren hade Anton Bengtsson lager och partihandel med potatis. Under senare år köpte Älmhultsbostäder fastigheten och huset gjordes om till lägenheter. Biblioteket låg länge i denna fastighet för att senare flytta till Eneryda skola. Älmhultsbostäder lät under sina år som ägare uppföra ytterligare 4 stycken lägenheter, de bruna marklägenheterna. Nuvarande ägare är JK Fastigheter.

Modeaffär kunde man hitta på Virestadsvägen 3. Det var under 1924-1925 som Handlaren Samuel Johansson från Liatorp lät uppföra fastigheten. Här har varit affär för specerier på hörnan och modeaffär i södra delen av bottenvåningen, mellan 1925-1933. Även Schreibers affär har funnits här ett tag.

1933 köpte Skräddarmästare Emil Carlsson fastigheten och flyttade sitt skrädderi hit. Samtidigt öppnade han även herrekipering i affärslokalen. Detta bedrevs fram till 1958 då huset övertogs av dottern Disa tillsammans med hennes make Erik Hansen. Erik drev ett tag skylttillverkning och screentryk i denna lokal. Samtidigt som Disa och maken Erik tog över huset hyrde Virestads Sparbank affärslokalen och öppnade här den 15 augusti 1958 ett avdelningskontor med Disa som föreståndare. Detta kontor fanns kvar till 1977 då ett nytt kontor byggdes upp där Yngve Svensson tidigare haft sin rörelse.

Sågverk gick även att finna på Tubagatan. 1928 köpte Anna och Aron Johansson från Blädinge, Vislanda, området där nuvarande EVABs lokaler ligger. Många säger att upptakten till industrialiseringen av Eneryda kom med dem. Detta område bebyggdes med en kvarnbyggnad, ladugård och sågverk. Under tiden bodde familjen Johansson på andra våningen i Eric Svenssons fastighet, för att senare även bygga ett boningshus. Detta blev ortens centralpunkt, där traktens jordbrukare och andra samhällsbor samlades för att få malet, sälja och köpa produkter samt kanske dela på en "liter" i väntan på mälden.

1934 uppfördes en stor magasinbyggnad i tre våningar. Där placerades en spannmålsaffär med omfattande potatisgrosshandel. Många potatisvagnar lastades och avgick från Eneryda järnvägstation till storstäderna. Flera mjölnare och andra var anställda här såsom Frisk, Petter Signahl, Carl Signahl och Helge Gran m fl.

I mitten av 1940-talet bygges två barnrikeshus åt mjölnaren Fritz Johnsson, som övertagit kvarnrörelsen, samt åt Hugo Larsson. 1948 överläts spannmålsaffären till Blekinge och Kronobergs läns Centralförening, som bedrev verksamhet här till juni 1966 med Helge Grahn som föreståndare. I mitten av 1960-talet brann såväl kvarn, som såg och ladugård upp. Aron Johanssons boningshus brann upp den 24 april 1970.

På sidan av tomten uppfördes i mitten av 1940-talet en större sågverksindustri, Troedsson o Co Träindustri. Dessa sågade företrädesvis ekparkett. Firman hade sitt säte i Malmö. Industribyggnaden övertogs 1956 av TUBA AB. Ägarna till TUBA AB var Thure Svensson, Uno Svensson, Bertil Jonasson och Allan Nilsson. Företagets VD var Ingenjör Bertil Jonasson. TUBA AB inriktade sig på tillverkninga av bland annat trädgårdsmöbler, elektriska armatuer, stolar, bord och inredningar till samlingslokaler och biografer m.m. Så småningom så valde man att specialisera sig på sjukhusinredningar som sängbord, tippbårar och sjukhussängar. TUBA AB såldes 1975 till Landstingets Inköpscentral, LIC, och bytte då namn till LIC, vilka under 1980-talet hade 100 anställda som mest. I slutet av 1980-talet fick företaget namnet EVAB, Eneryda Vårdprodukter. Efterhand som nuvarande lokal byggdes ut revs det gamla spannmålsmagasinet för att bereda plats för kontorsbyggnader. Kvarnbacken är nu parkering. I slutet av 1970-talet anlades Villagatan och här byggdes i kommunal regi fem stycken villor i anslutning till företaget.

Enerydaverken AB, nuvarande Borox, startades 1929 av Fabrikören Ernst Petersson. Ernst övertog en smedja som tidigare ägts av Albert Jönsson och bedrev till en början smedja med hovlageri med anställda smeder och lärlingar. Efter hand som rörelsen utvecklades kom tillverkning av slitdelar och härdning av väghyvelskär. 1978 lät man bygga ett lager som ligger på Kullavägen. Verkstaden har drivits av familjen Petersson fram till 1989-1990. Efter detta köptes verksamheten upp av Borox Steel International Oxelösund. Under 2007-2008 byggde man ut, efter att man låtit riva den gamla brandstationen.

Det fanns ytterligare en smedja i Eneryda, uppförd av Karl Nyberg. Denna låg en bit utanför själva byn i närheten av Glasgården. Denna smedja revs i slutet av 1930-talet då Karl Nyberg uppförde en ny i Eneryda, vilken också är riven idag.

Ett mejeri har även funnits i Eneryda under flera år. Detta låg där Borox nu ligger. Där kunde invånarna i Eneryda i första hand inhandla ost, smör och mjölk.

Brandstationen gick att finna mittemot Enerydaverken. Här fanns först ett litet hus som ägdes av Karl Elm som bedrev skrädderi från 1924 fram till 1933 då huset förstördes i en eldsvåda. Efter detta uppfördes det en brandstation på tomten av Eneryda Frivilliga Brandkår på initiativ av bland annat Ernst Petersson och Magni Johansson. Finns även information som säger att brandkåren kallades för Virestads Frivilliga Brandkår. Brandstationen revs senare av de nuvarande ägarna, Borox.

De första tankarna att upprätta och anskaffa släckningsmaterial till en frivillig brandkår uppstod efter en att Eneryda Snickerfabrik brann ned till grunden februari 1936 och hotade omgivningen i samhället. Enligt protokoll från Virestads mellersta Arbetarkommuns möte en lördag den 4 juli, sannolikt 1936, beslutades det att man skulle bilda en frivillig brandkår. En kommitté valdes bestående av Ernst Lönn, Bror Vedin och Karl Karlsson. Kommittén sammanträdde redan den 7 juli och utsåg Ernst Petersson, Hjalmar Petersson, Erik Schön, Harry Johansson, Ivar Johansson och Klas Ferm som brandmanskap. Som styrelse valdes ordförande Ernst Lönn, sekreterare Ernst Petersson och kassör Ivar Johansson. Kommittén beslutade att ordna en brandkårsfest för att samla in medel till den nystartade föreningen. Den första festen avhölls i Virestadsnäs den 8 augusti 1936 som familjefest med uppvisning av brandkår från Tormestorp i Skåne. Enligt kassabok så var behållningen 1937 538,78 kronor. Med detta som grundplåt beslutades det att uppföra en dansbana i Vare, där fester avhölls vid olika tillfällen.

Från Virestads kommun erhölls ett anslag på 1000 kronor och Virestads Sparbank bidrog med 150 kronor.

Den 9 juli togs ett lån i Sparbanken på 5500 kronor och samtidigt köptes det in en 1300 m l motorspruta av V Rudberg, Långebro för 4010,35 kronor samt en slang ett stålrör och ett grenrör för 1762,50 kronor.

Tomt inköptes av Karl Elm, Agunnaryd för 275 kronor och en kronoskatt för tomten togs ut med 1,42 kronor.

Den 8 augusti 1937 var det slutdansat i Vare och virket transporterades till den inköpta tomten, där medlemmarna på fritiden anlagt väg samt uppfört grunden till den första stationsbyggnaden som mätte 5,5*10 meter med inbyggt slangtorn, vilket var 13 meter i sin höjd. Kostnaden för arbetet blev lön 264,30, material 517,76+470 samt fönster och dörrar 280,49.

Vid årsmötet 1937 valdes E Jönsson till ordförande, Ernst Petersson till sekreterare och brandchef och till kassör tillika vice chef Magni Johansson.

För att finansiera det hela anordnades det danser i Eneborg.

Vid en nyårsfest den 31 december 1939 utbröt det en brand i handelsföreningens lokaler. Lokalerna räddades och det är dessa lokaler som idag är vårt församlingshem.

För att transportera brandmän och material till skadeplatser utanför samhället, uppgjordes det ett avtal med lastbilsägare H Karlsson och Per Sandahl.

1943 aviserade statsmakterna om en brandlag som innebar att varje kommun skulle ordna ett mer avancerat brandförsvar med en brandchef i varje kommun. Detta mötte ett visst motstånd eftersom det nu, istället för frivilligt arbete, skulle kosta kommunen en slant. Det finns ett rykte om att när Virestads kommunalnämnd sammanträdde så yttrade en av dess ledamöter på sammanträdet att det sulle vara billigare att brandförsäkra högt och låta det brinna än att ordna brandförsvar i kommunen.

Som kommunens första brandchef valdes Ivar Johansson, Sjöboholm Garanshult.

Ett exempel på hur lönerna såg ut 1946 så gav Magni Johansson, dåvarande kassör, 50 kronor vardera till Erik J Svensson, Arvid Karlsson, Per Sandahl, Erik Johansson, Gustav Schreiber, Emil Johansson, Gilbert Johansson, Sven Johansson, Albin Johansson, Julle Johansson, Magni Johansson och Ernst Petersson. 25 kronor vardera fick Erland Pettersson och Bent Johansson.

Det finns minnesanteckningar från ett larm den 10 december 1941 och det lyder enligt följande. Larm eldsolycka i Vare, Eneryda klockan 11,30. Brandmännen samlades i stationen, samlade ihop materielen med vetskap om att Alfred Karlsson som utförde mjölktransporter var tillbaka vid den tiden. Inget annat fordon var tillgängligt, varför han med spänning inväntades. Han kom också men det var gegastider måste han byta senare. Han hämtade en sockersäck i dåvarande Konsum att användas som renare.

Och vi kom iväg, tyvärr försent för att rädda en inneboende som omkom då hela bostadshuset brann ned till grunden.

Släckningsräkning för ovanstående skada, ställd till Kronobergs Brandbolag den 4 april 1942.

Summan för utryckningen gick på 412,50 kronor och däri ingick brandspruta körning 2 timmar á 15 kronor, utryckning 20 kronor, 300 meter slang á 4,50 kronor per meter och ett avdrag med 85%, utryckningsbil 10 kronor samt arbete 15 man á 4 timmar á 2,50 kronor per timme.

1947 valdes Erik Johansson, Eneryda, till chef över kommunens brandförsvar och tillika chef i brandkåren som då döptes till Eneryda Brandkår. Som chef uppbars det en lön av 600 kronor per år. Ett avtal upprättades mellan kommunen och föreningen, där föreningen förband sig att med kontrakt engagera 10 stycken brandmän och 2 stycken reservbrandmän som vid larm var skyldiga att inställa sig på brandstationen eller på skadeplatsen. För detta skulle kommunen till föreningen årligen betala 750 kronor. Samtidigt övertog kommunerna tomt, byggnad, inventarierna och var därigenom ansvariga för detta. De som från början var engagerade som brandmän, år 1936, var Ivar Johansson, Ragnar Nyberg, Gilbert Johansson, Erik Ström, Harry Johansson, Sven Johansson, Albin Johansson, Erik Johansson, Per Sandahl, Erik J Svensson, Alfred Karlsson, Erik Gustavsson, Hjalmar Pettersson samt cheferna Ernst Petersson, Magnus Johansson. Samtliga var ursprungligen från Eneryda. Efter avflytt eller att man slutade av andra orsaker kom det till nya såsom, Erland Petersson, Bengt Johansson, Arne Sandahl, Albin Johnsson (nummer två), Sven Johansson, Oskar Ottosson, John Svensson och Bror Petersson.

1951 blev en ny milstolpe i kårens historia då det efter många sammanträden och påtryckningar, från inte minst Länsbrandinspektören, som var brandchef i Växjö och namne överste löjtnant H Forman, kom till ett beslut i fullmäktige och brandstyrelsen att bygga en ny brandstation på tomten i Eneryda. I anslutningen till denna skulle även en branddam uppföras och en modern brandbil köas in som var försedd med 2000 meter frontpump och 800 liter vattentank. Kostnad för bilen låg runt 24 000 och byggnaden som uppfördes i betong och efter ritningar från Statens Brandinspektion gick på runt 26 000 kronor och branddammen som rymde 120 m3 lär har kostat

10 500 kronor. Brandstationen invigdes med stor övning, där 4 brandkårer deltog med länschefen som övervakare.

Även Enok Karlsson hade ett skrädderi och affär med skräddare som "Johan på Hallen", Einar Samuelsson och Ragnar Johansson att arbeta för sig. Det finns inte nämnt var han bedrev detta skrädderi i den information som vi har tagit del utav. .

Snickeriverkstad fanns på Gummegatan 28. Ägare till denna rörelse, som startade 1924 var byggmästare Magni Johansson. Byggnaden förstördes i en eldsvåda 1934. Själva boningshuset uppfördes 1928. En ny verkstad uppfördes efter branden längre in på tomten. I snickeri- och byggnadsröreslen har samtliga av Annies och Magnis sex söner varit sysselsatta. I ett av uthusen drevs i enkel skala begravningsbyrå med försäljning av kistor och svepning m.m.

Ett tag tillverkades även byggnadsinredning som trappor och liknande här.

Fastigheten på Viregatan 25, som tillhört snickeriverkstaden har även ägts av Eneryda Handelsträdgård för att senare säljas till OBIK AB 1997. OBIK tillverkar bland annat sittdynor till rullstolar.

Gatulysen kom till Eneryda runt 1927. En av de fyra första gatulyktorna fanns vid Hörda Fräslegård i korsningen Virestadsvägen/Eneborgsvägen. Denna tändes och släktes manuellt av Gunnar Johansson. Nästa fanns vid gamla Kooperativa, Gummegatan/Smedjegatan. Den tredje fanns vid korsningen Virestadsvägen/Gummegatan och den sista vid Torget. Gatubelysningsföreningen bildades 1927. En ansökan gjordes till fullmäktige och ett bidrag från nöjesskattemedel om 350:- betalades ut. Kostnaderna utdebiterades senare på samhällets invånare med 7:-/affär och år, 4,50:-/övriga fastigheteägare och år samt 2:-/hyresgäster och år.

1931-1940

Bastun uppfördes i slutet av 1930 talet och var placerad på Gummegatan 6. Intiativtagarna till bastuföreningen var bland annat Folkskolläraren Wåhlin och Arvid Henriksson. Denna bastuanläggning drevs sedan som en bastuförening i många år.

Under 70-talet fick vi en bastu i kommunens regi i Virehusets källare.

Eneryda Byggnadsförening bildades under första delen av 1930-talet. Enligt uppgifter så startade allt med att det kallades till träff på handlarens Eric J Svenssons balkong. De som kallats var några av de som då representerade den politiska bondesamlingen i trakten. Det skall ha funnits ett rykte, vilket Olof Kloo hört, om att arbetarekommunen resonerat om att komma före och bygga en samlingslokal, vilket man inom de kallade tidigare hade diskuterat att försöka anordna själva. Följden av mötet blev att beslut om att bygga den efterlängtade lokalen togs och denna skulle börjas byggas omgående. Enligt minnesanteckningar från Arthur Alfredson så hette föreningen Virestads Byggnadsförening. Detta är säkert det rätta eftersom han själv var med på mötet, dock har andra uppgifter även gett oss namnet Eneryda Bygdgnadsförening.

1936 kunde man inviga samlings- och danslokalen Eneborg. Denna låg fint placerad i en björkdunge något bakom den nuvarande kommunalt ägda samlingslokalen. Byggnaden var helt i trä och kunde under stora danskvällar inrymma över 1000 personer. Det var ofta dans på söndagskvällarna mellan 19,00 till 23,00. Det fanns en teaterscen med loge och en gång under scenen och runt tre sidor av lokalen löpte läktare som hölls uppe av pellarrader i lokalen. Eneryda Gymnastikförening hade till en början sina övningar i Eneborg och hade placerat klätterrep i taket. På grunda av lokalens storlek användes den även i länssammanhang och Brita von Horn med sin ambulerande riksteater hade ett flertal föreställningar med rikstoppsskådespelare. Lokalen användes även SLU anordnade kurser. Amatörteater framförd av traktens egna förmågor, förstärkt med danskar som arbetade som nödhjälpsarbetare på vägbyggen körde "Jorden runt på 80 dagar". Erik Hansen, som senare blev kvar och gifte sig med Disa, gjorde dekorationerna.

Till lokalen fanns det även en utedansbana, vilken användes under sommartid. Hit skall de flesta av dåtidens stora musikorkestrar och vokalister kommit.

Valborgsmässoafton med efterföljande dans i Eneborg var tradition på 50-talet.

1954 hölls Sveriges första nattklubb i denna lokal, "CLUB 54". Det kom tretton journalistteam med Dagens Nyheter i spetsen för att skriva om nattklubben. Det första arrangemanget stoppades dock av Landsfogden, men man återkom senare under året i något ändrad form med registrerade medlemmar. Enligt den information som vi tagit del av så hblev det bara nattklubb med strip-teas två gånger sedan fick man inte hyra lokalen i Enerborg fler gånger.

Under kommunsammanslagningen så fanns det ritningar för att renovera och bygga till Eneborg men i slutet av 1970-talet brändes denna byggnad och nuvarande Eneborg byggdes. Nuvarande Eneborg invigdes 1977 och här fanns ett tag en biograf.

Så här efterpå så var det många som skulle föredragit att det gamla Eneborg funnits kvar.

Dagcentret byggdes 1937 som villa till Ernst Petersson. Fastiheten ägs idag av Borox och dagverksamheten för äldre har lagts ner.

Herrekipering och skrädderi kunde man finna på Gummegatan 10. Denna fastighet byggdes på 1940-talet av Skräddaremästare Einar Salomonsson.

Eneryda Idrottsförening startades den 15 april 1930. Då träffades några idrottsintresserade ungdomar från Eneryda i Andebergs Café. Vid det första mötet valdes ordförande Harry Frisk, vice ordförande Rudolf Nilsson, sekreterare Edvin Jonsson, kassör Edvin Andeberg samt August Johansson, Gottfrid Johannson och Karl Johansson. Vid detta första möte valdes en kommitté som skulle arbeta för att anskaffa en idrottsplats. Det var Edvin Andeberg, Rudolf Nilsson och Gottfrid Johansson som lyckades med att arranderade en bit åkermark av Karl Gummeson i Kölve, för 100 kronor per år. Där anlade man den första riktiga idrottsplatsen i Eneryda, ”Kölveslätt”. Vid detta första möte bestämdes också att inträdesavgiften skulle vara 3 kronor för aktiva och passiva. De aktiva medlemmarna skulle också betala en månadsavgift på 50 öre vid månadsmötena.

Då förtjänsten denna tid inte var så stor uppstod det svårigheter för kassören att få dessa uppgifter, men ekonomin klarades de första åren genom att utöka kassan med lotterier och danstillställningar.

Redan innan 1930 utövade man idrott i Eneryda. På Frälsegårdsängen och Bollträan vid Fölshult spelades fotboll och på vintern spelade man bandy på Byasjön och Örsjön. I backarna vid Hörda åkte barnen kälke och skidor.

Vid ett senare möte 1930 bestämdes det att man skulle köpa in 13 par fotbollsskor som skulle lånas ut till spelarna. En fotboll och ett ställ fotbollskläder köptes också in. De första tröjorna som köptes in var blå med gula ränder och till dem hade man svarta byxor och gula strumpor. Spelare som var med och kämpade de första åren var Rudolf Nilsson, Harry Frisk, August Johansson, Gottfrid Johansson, Ragnar Nyberg, Ivar Johansson, Sture Svensson, Justus Vidberg, Tage Schreiber, Ernst Svensson, Karl Johansson och Edvin Svensson.

1931 bestämde styrelsen att kortspel vid idrottsplatsen och dess omnejd intill 100 meter skulle förbjudas.

1932 byggdes Eneborg. Denna användes till träning och möten. Protokollen från denna tid visar att föreningen var tvungen att vara sparsam och att man efter att Eneborg byggts inte hade råd att köpa en ny målvaktströja utan köpte istället garn som föreningens kvinnliga medlemmar stickade en tröja av.

1933 fick Olof Kloo och Stig Mattsson i uppdrag av styrelsen att ordna en pokalserie. Grannföreningarna Liatorps IF, Möckelns IF, Vislanda IF, Älmhults BK, Göta BK, Härludna IF, Torne IF, Blädinge IF, Benestads IF, Målaskogs IF och Hököns IF var året därefter med i serien. I idrottsföreningens regi bildades gymnastikföreningen. Även under denna tid så blev det ett problem när en fotbollsspelare bytte klubb. Gustav Schreiber hade plötsligt gått över till Vislanda och därmed utslöts han ur Enerydas föreninge och dömdes att erlägga en krona per match som han använt Enerydas skort när han spelat för Vislanda. Gustav Schreiber kom dock tillbaka till Eneryda IF året därpå.

1934 inköptes det första gul/svarta matchstället och klubben har behållt dessa färger sen dess.

1935 vann A-lagets sin första serieseger (Allboserien) och spelarna som fick medalj det året var Olof Kloo, Ragnar Nyberg, Agne Persson, Stig Mattsson, Gustav Schreiber, August Johansson, Gustav Vinslott, Ivar Johansson, Lennart Rapp, Manfred Nilsson, Martin Signal, Karl Lindsten och Justus Viberg.

1937 började man planera för en ny idrottsplats i Eneryda samhälle och 1938 tillsattes en komitté bestående av Ernst Pettersson, Stig Mattson, Arvid Henriksson, Gunnar Johansson och Gustav Schreiber. Denna kommitté fick i uppdrag att inköpa mark vilket man också gjorde av Aron Johansson.

1941 den 20 juli så invigdes den nuvarande idrottsplatsen Enevallen. Under 1939 och 1940 tog arbetet med den ny idrottsplatsen allas tid i anspråk och flera hundra timmars frivilligt arbete lades ned av medlemmar och andra ortsbor.

1948 kördes Enerydaloppet på skidor som var en tradition på denna tiden med ett stort antal deltagare från föreningar i hela länet.

1950 vann A-laget sin serie, Smålandsserien div III.

1953 vann A-laget Smålandsserien div II och fick nu spela i div I.

1959 byggdes omklädningspaviljongen till av medlemmar så att man fick ett klubbrum.

1965 Vann A-laget div VI, Älmhultsgruppen, med dåvarande tränaren Bertil Pettersson. Man startade även bingo under året, vilket ledde till en stor ekonomisk förbättring under många år.

1966 bildades Eneryda IFs damklubb.

1967 började man planera för ombyggnad av idrottsplatsen. Denna ombyggnad var klar 1970 då man åter tog Enevallen i besiktning.

1969 blev ett bra år för föreningen. Man hade då slagit ihop sig med Virestads IF. VIF hade då hand om pojklaget och EIF om seniorsidan. Redan första året fick man stora framgångar och A-laget vann sin serie.

1973 började man att spela damfotboll i Eneryda.

1975 lade man ner bingot eftersom det då inte var lönsamt längre.

1976 fick man nya omklädningslokaler i Eneborg.

1983 tillkom ytterligare en fotbollsplan.

1988-1989 byggdes nuvarande Klubbstugan.

Eneryda Gymmix bildades 1937 och höll sina övningar i gamla Eneborg. Olof Kloo var ledare till en början och föreningen var till en början den mest aktiva föreningen i trakten. Från början kallade föreningen sig för Eneryda gymnastikförening men bytte namn i början av 2000-talet.

1941-1950

Schreibersaffär, med pappersvaror, böcker, presenter och sedemera specierier, uppfördes i mitten av 1940-talet av taxiägaren Gustav Schreiber. Dessa var även ombud för tipstjänst. Fastigheten köptes senare av Borox, då Enerydaverken, för att rivas i början av 2000-talet.

Nykterhetsrörelsen bildade 1944 en nykterhetsförening i Eneryda. Det var onsdagen den 19 januari 1944 som det anordnades ett offentligt möte i Eneborg. Vid intagningsmötet togs den nya medlemmarna in, Gustav Schreiber, Tage Karlsson, Sixten Andersson, Sven Carlsson, Erland Petersson, Klas Lindsten, Bengt Johansson, Anna Borgström-Carlsson, Birgit Pettersson, Disa Carlsson, Gunvor Lindvall, Brita Andersson och Dovi Rosvall. Logen fick namnet "5297 Pehr Hörgber av IOGT". I samband med att logen bildades flyttade Oskar Nykvist och Viktor Pettersson över sina medlemskap från Möckelns Lilja till den nya logen i Eneryda. Logen anordnade bland annat teateruppsättningar, barnfester och studieverksamheter. Till en början hade man sina möten i Eneborg men ett ordenshus byggdes, efter hundratal timmars frivilligt arbete av logens medlemmar, på den gamla Tjärnbrännetomten och de nya lokalerna stod färdiga 1948. Nu när logen hade en egen lokal startade man en undomsloge "2503 Vårsol" den 5 september. Totalt gick 26 ungdomar med som medlemmar. Som ungdomsmledare utsågs Erik Hansen, Disa Carlsson och Elna Svensson. Som mest var det runt 60 medlemmar.

1948 erhöll logen biograftisstånd och startade egen biografrörelse under namnet "Godteplar-Bio Eneryda". Den 12 december 1948 var det premiär. Det första verksamhetsåret gav bioverksamheten ett överskott på 293 kronor. Allt arbete utfördes helt ideellt av logens medlemmar. Som biografföreståndare fungerade hela tiden Gustav Schreiber.

Intresset minskade efter hand och de fyra kvarvarande medlemmarna, Gustav Schreiber, Berta Johansson, Disa och Erik Hansen beslöt sommaren 1981 att anhålla hos IOGTs riksorganisation om att få slå samman logen med logen Linnés Minne i Älmhult. Tillstånd gavs till sammanslagningen och detta genomfördes våren 1982.

Tre stycken skolor fanns på 1950-talet, Det var "den gamla skolan", vid korsningen upp till Eneryda, samt en i nuvarande Glasgården och en i Fölshult. Skolan i Fölshult var öppen i 4 år för att sedan bli pensionat. Pensionatet var öppet i 3 år.

Hyreshuset, på Tubagatan, byggdes i början 1950 på den mark som tidigare Aron Johanssons kor hade gått på. I källaren fanns en modern tvättstuga med tvättmaskin, centrifug, mangel och torkrum. Under en kortare tid fanns här även en blomsteraffär. Även Eneryda IF hade sin klubblokal här under några år. Efter detta har det funnits en fastighetsförmedling i lokalen för att nu hyras av Widnings el.

1951-1960

Eneryda Glasbruk startade 1956 av Direktör Arnold Karlsson, ägare till Växjö Bilaffär och Riksdagsman Torsten Mattsson från Eneryda. Det hela började med att de två råkade träffas på ett café i Växjö. Över kaffet avsöljade Arnold Karlsson att han ämnade starta ett glasbruk men inte funnit någon lämplig lokal. Torsten Mattsson berättade då om att det fanns ett nedlagt tomt garveri i Eneryda och att detta efter diverse till- och ombyggnader skulle bli en lämplig lokal för en glashytta. Arnold Karlsson köpte fastigheten och började genast med utbyggnaden. I hyttan murades det upp en ugn med tre deglar. Duktiga glasarbetare anställdes och glastillverkningen kom igång på hösten 1956. Glastillverkningen slutade redan efter nio månader efter att motgångarna var för stora. Därför stängde Arnold Karlsson Eneryda Glasbruk i juni 1957. Glasugnarna förblev släkta till hösten 1961, då startade Arnold Karlsson återigen Eneryda Glasbruk med tjugo stycken anställda. Den största delen av produktionen bestod av hushållsglas, prydnadsglas och en del servisglas. Under åren som följde bytte Glasbruket namnet till Conrads Glashytta, för att senare åter ta namnet Eneryda Glasbruk, samt gjorde ett antal behövliga renoveringar såsom att investera i nya ugnar. Som mest under denna tid fanns det runt 50 stycken anställda.

I samband med att glasbruket startade var behovet av bostäder stort och därmed uppfördes 11 stycken Hultsfreshus längs med Viregatan. Husen uppfördes i kommunal regi och har sedan sålt vidare till nuvarande ägare.

1963 kom Bert Erlandsson till Eneryda. Han hade en sitt förflutna som glasarbetare vid bland annat Älghult, Åseda, Elme och Ekenäs Glasbruk. Han hade även haft arbete vid posten. Bert Erlandsson skötte den löpande förvaltningen av Glasbruket.

1972 avled Direktör Anrold Karlsson hastigt och Torsten Mattsson köpte då aktierna efter Anrold Karlsson och blev därmed den största ägarn. Förutom Torsten Mattsson så ägde även Hyttmästarn Elving Conradsson aktier i Glasbruket.

Eneryda Glasbruk hade som specialitet frihandsgjorda djur tillverkade i sodaglas.

Efter någon tid sammanfördes Eneryda Träförädling och Eneryda Glasbruk. Glasbruket blev därmed dotterbolag till Eneryda Träförädling. Torsten Mattsson var även ägare till Eneryda Träförädling. Då Eneryda Träförädling gick på sparlåga under åren som gick mellan 1976-1981 tog detta på Eneryda Glasbruks reserver, vilket gjorde att de behövda investeringar som behövdes göras i ugnar och andra anläggningar inte gick att genomföra.

1982 gick Glasbruket i konkurs. Driften fortsatte dock genom att Elving Conradsson och Disponent Bert Erlandsson tillsammans köpte glasbruket för 900 000 kronor den 29 mars 1982.

Glasbruket har haft många ägare under årens lopp. De sista ägarna, familjen Senges flyttade verksamheten till Glashyttan och drev Glashyttan fram till 2006.

1961-1970

Pensionärslägenheterna uppfördes på 1960 talet och ägdes länge utav Älmhultsfastigheter. Nuvarande ägare är JK Fastigheter. I källaren på pensionärslägenheterna har det varit biblioteket och även dagis fanns här en kortare tid.

Virehus byggdes 1961 av den kommunala stiftelsen. Till julen 1961 flyttade Anna Petersson in som den första hyresgästen. I källarplanet inrymdes fram till 1980 en matservering, Baren. Lokalern togs senare över av Eneryda Scoutkår.

23:an asfalterades 1962.

Grillbaren låg där den nuvarande parkeringen finns vid Glashyttan. Den var öppen på 1960-talet. Fastigheten revs på 1990-talet.

Eneryda Scoutkår startades efter en informationsträff om scouting i april 1964. Kårens officiella invigning ägde rum detta år den 15 maj av dåvarande vice förbundsordförande i IOGTs scoutförbund, Arne Lundberg. De första scoutledarna var Ingvar Olsson, Åse Örnfeldt, Hans Dahlström, Margareta Samuelsson samt Disa och Erik Hansen. Redan vid starten fick kåren 46 medlemmar.

I samband med kårens femårsjubileum 1969 startades versamhet för de yngre. En blåvingering för flickor i åldern 8-10 år bildades med Eva Bengtsson och Ann-Marie Andersson som ledare. För pojkar i samma ålder startades en vargungeflock med Mona-Lisa Kroon som ledare. Genom även verksamhet för de yngre ökade antalet medlemmar till 63 stycken.

En mindre minskning av verksamheten kom i början av 1970-talet efter att man hade ledarbrist. Denna trend vände dock och hösten 1973 bildades juniorscoutavdelningen Skogsdjuren och en nybildning av patrullerna Ugglan och Örnen skedde också.

Sedan 1973 har friluftsaktiviteterna varit många, såsom hajker och läger. 1974 genomfördes den första kanothajken och 1978 byggde kåren sina egna kanoter.

1975 väcktes intresset för volleyboll på ett läger och efter detta började de första träningskvällarna i Enerydas lilla gymnastiksal och Eneryda Volleyboll startade. Intresset växte och snart var Enerydas gymnastiksal för liten och man började träna i Linnéhallen i Älmhult och sedan i Haganäshallen. Genom träningen i Älmhult började andra ungdomar strömma till från Diö och Liatorp. Antalet tränande växte därför snabbt och snart fanns det flera lag i olika ungdomsserier och seniorserier. 1981-1982 fanns det runt 100 spelande medlemmar. Idag går det väldigt bra för Eneryda Volleybollslag.

Sedan hösten 1980 har man hyrt källarlokalen i hyreshuset på Virestadsvägen.

Nuvarande Eneryda Skola byggdes 1967. Biblioteket fann till en början i skolan men efter att skolan behövde större lokal flyttades biblioteket från skolan till Ordenshuset, Pensionärshemmet och JK Fastighet på Torggatan, för att slutligen flytta tillbaka till skolan efter en större renovering 1998. Efter denna renovering så finns även förskolan och dagis inom dessa väggar.

I början av 1970-talet fanns det 111 elever från årskurs 1-6. Lekplatsen byggdes 1972. Gympasalen fungerade ett tag även som matsal tills det nya Eneborg blev klart 1976.

NYBE Byggnads AB startade sin verksamhet 1970 och uppförde då byggnad för försäljning och lager av byggnadsvaror. Denna versamhet går att finna på Kullavägen.

1971-1980

Eneryda bordtennisklubb startades den 26 november 1973 på förslag av Jan-Åke Pettersson. Vid första mötet valdes ordförande Jan-Åke Pettersson, vice ordförande Kennert Green, sekreterare Leif Rydbeck, kassör Herbert Svensson och vice sekreterare Stefan Lennartsson. Medlemsavgiften var 5 kronor och var man under 13 år så var den 3 kronor. Beslut fattades att hyra Eneryda skolas gymnastiksal måndagar mellan 19,30-22,00 och torsdagar mellan 19,00-21,00.

Ledar blev Leif Rydbeck, Herbert Svensson och Jan-Åke Pettersson. Antalet medlemmar var 1973 55 stycken och föreningen var medlem i Svenska Bordtennisförbundet.

Klubbmästerskap och cuper anordnades med priser och startavgiften var 2 kronor.

Under 1973-75 var ett pojklag, födda 1958, med i Smålands Bordtennisförbunds serie och ett lag födda 1960.

1973 utökades ledarna med Göran Nyberg och Hans Wikingsson.

Det finns inget år angivet men klubbmästare blev Hans Hjertqvist och Tore Petersson. Bland de yngre så blev det Thorbjörn Wikingsson, Sven-Åke Svensson och bland flickorna som även står nämnda som cupmästare var det Christin Malm, Gitt Wikingsson, Ann-Charlotte Wikingsson och Anna-Lena Wilhelmsson.

Föreningen lades ner 1976 på grund av brist på ledare.